Sol, sol, du varma
milda, förbarma
dig öfver norden,
frigör den arma
frostbundna jorden,
landet, där mörkret i världen är störst!
Dagen, ej natten,
växter och vatten,
icke de eviga drifvor och isar
är det som släcker och läskar och lisar
tungans och ögonens svält och törst.

Sol, sol, du varma
milda, förbarma
dig ifrån ofvan
öka den arma
styfmodersgåfvan,
värmen de sparsamma strålarna ge
tungsinnes-anden,
där öfver landen
himlarna ej lysa klart, men snöga,
kallt blifver hjärta och kallt blifver öga
sist af allt kallt som de känna och se.