Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Kröplinge döfve socknapåg Anders och hans bägge klockor. En allmogehistoria af August Bondeson. Med 2 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han gratulerade brudparet och alltid på sitt egna vis.
Ja, jag glömmer la aldrig hans ord till Johannes i Attarp,
när han hade mist sin kvinna. Anders träffte honom en
tid efteråt och så sa han:
»Det var räliga kedsamt, att din kvinna skulle gå och
hänga sig. Men jag fick två supar på begrafningen, det
var bral»
Alltid sällade han sig till själfva likföljet och gick vid
sidan om de sörjande. Och det fick han la gärna, så
länge han bara hällde sig hel och fin. Men sen han
började bli lasig och lortig, sen så lockade de honom
hälst bort undan med en sup, för han inte skulle skämma
ut laget. Det nyttade till ingenting, fast han själf trodde
det, att han hade en klockekädja till hvar västalomma,
när han inte var finer nog för rästen.
Ja, nu var socknapågen Anders gammal och grå. Han
hade just fyllt sitt tredje och sjuttionde år, för han var
född i jordpäreplocketiden — mer visste han inte själf om
den saken. Men han var pyrig ändå och glad, så länge
han fick gå ikring i stugorna. För, som sagdt, voro de
litet svåra och snåla imot honom på somliga ställen, så
voro de så mycket snällare på andra. Men se, pojkarna,
de blefvo allt värre och värre, ju äldre han blef; de kunde
aldrig få syn på Den döfve, utan att de skulle skoja och
lefva med honom på alla de upptänkeliga sätt och vis.
Och han slog och slängde efter dem och hoppade och
for som en stolle för att hålla dem ifrån sig. Men
underligt var det i alla fall, för det såg ändå ut, som om han
nästan hade trifts bättre på de ställena, där de hade desse
pojkarna, än där de inga hade. Kanske var det för det,
att pojkarna voro de enda, som nu längre brydde sig om
hans bägge klockor. För om de så hade gjort honom
aldrig den förargelsen, så blef han genast mild igen, bara
de tecknade till att de ville titta på klockorna.
Bvea 1897. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
