Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Kröplinge döfve socknapåg Anders och hans bägge klockor. En allmogehistoria af August Bondeson. Med 2 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så var han ju aldrig ensam, hvart han då gick
och hvar han var, för han hade ständigt sina två bästa
vänner med sig. Det var hans bägge klockor. Han hade
köpt dem i ungdomen för de styfrarna, som han hade
tjänt sig med att göra äkstra handräckningar på ställena.
Den ena låg i hans högra västalomma, den andra i hans
vänstra. Den ena var af gubben Paris, den andra var en
vadare, som gubben Londön hade stått för att göra, och
de bägge gubbarna skulle vara de bästa klockemakarne i
hela världen.
Nog var det sant, att de gingo lite skrabbigt på de
sista åren, dessa klockorna, så Anders fick ge Kröplinge
klockemakare nästan allt hvad styfrar, han kunde nå och
klå, bara för deras ansning; men ändå så skulle han då
inte velat byta bort dem för de bästa och de grannaste
guldklockor, så kära hade de blifvit honom.
Ju äldre klockorna blefvo, dess sämre gingo de och
dess mer kostade de i ansning, så till sista byte så hade
han inte råd längre hvarken att skaffa sig blanksmörja till
stöfkrna eller att låta stärka sin halskappa bara för dessa
klockornas skull. Och det kändes allt lite svårt, det, för
i Anders’ unga dar så hade då ingen kunnat visa sig på
Kröplinge kyrkebacke med så blanka stöflar och med så
hvit halskappa som han. Och han hade sin tro för sig,
att det var justament därför, som alla dägerna hade varit
så galna i honom. Men nu fick det la vara, som det
ville, med både stöfkrna och halskappan och dägerna, bara
klockorna voro i godt lag.
Näst klockorna visste Anders ingenting roligare än
bröllop och begrafningar. Vid alla sådana högtidligheter
var det då lika säkert att få se Den döfve som själfve
prästen. Inte för det, att han blef bjuden, men han
passade alltid på och höll sig framme, så att han fick med
af fägnaden. Och han beklagade sorgen presis lika lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
