Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Louis de Geer, det nya riksdagsskickets skapare. En minnesteckning af Otto v. Zweigbergk. Med 3 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man märkte på ton och allt, att dén väntade med
själf-skrifvenhetens rätt var hufvudmannen för denna adliga
koalition, hvars alla medlemmar voro stolta öfver honom
och villigt erkände hans patriarkställning. Och så omsider
kom han. För mig blef han en stor missräkning. Visst
var han stor och ståtlig och representativ, så att det
förslog. Han och hans maka voro onekligen ett imponerande
par, som man ej gärna kunde tänka på att förbise i en
församling hur lysande som helst. Men af den där inre
glansen kring hela personen som jag väntat fanns där
ingenting. Det var en tung och något ovig äldre herre,
som steg ur vagnen med mer besvär än som motiverades
af hans 64 år, och öfver det rätt grofhuggna anletet, där
den stora tunga underläppen var det starkast framträdande
partiet, hvilade ett drag af indolens, som ej vek ens vid
det första mötet med kära anförvanter. Hvad han
yttrade var litet och föga märkvärdigt. Jag, som gjort mig
räkning på att få höra märkliga och nya ting af denne store
statsman, som varit med om så mycket och som ännu hade
sitt finger med både här och där, fastän han för två år
sedan lämnat den främsta platsen vid konungens rådsbord
och nu ej hade kvar annat statsämbete än
kanslersbefatt-ningen vid rikets universitet — jag satt med vidöppna
ögon och öron samt väntade från den ena dagen till den
andra, men fåfängt. Den store mannen teg med en
färdighet som vittnade om stor öfning och vana — det har sagts
om honom att han i tigandets konst öfverträffats af ingen,
om icke af sin store politiske motståndare Henning
Ha-milton. Och om han någon gång öppnade munnen, så var
det endast för anmärkningar så alldagliga och triviala, att
icke ens en ungdomlig fantasi kunde dikta in någon
djupare mening däri.
Men icke desto mindre hade han eröfrat mitt hjärta,
när de fjorton dagarna voro förbi och han vände tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
