Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildtörne. Berättelse af Frans Hedberg. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ögonblick lutade hon sitt hufvud mot min axel,
och jag kände hennes unga hjärta klappa så våldsamt emot
mitt, att jag nästan blef rädd, och utan att tänka på hvad
jag gjorde, höll jag ännu fastare om henne och hviskade:
»Fröken Lonny har sprungit för hårat, ert hjärta slår
så våldsamt.»
»Nå, än kandidatens då?» svarade hon pustande.
»Men sprang bra, det gjorde ni, och det var roligt att
löjtnanten blef utan. Men släpp mig nu.»
»Vill inte fröken Lonny hvila sig litet till?» frågade
jag och gjorde ingen min af att öppna på armarna.
»Asch då, hvad skall det tjäna till?» svarade hon
och vred på sig för att komma lös.
»Ja men, om jag nu inte släpper fröken då?» fortfor
jag och försökte titta henne in i ögonen. Men hon
undvek min blick och svarade bara helt trotsigt, i det hon
sträckte ut sin ena lilla hand:
»Då ger jag kandidaten en örfilI»
Och innan jag visste ordet af, föll den lilla handen
ganska omildt ner på mitt kindben, och när jag i
häpenheten öppnade på armarna, slet hon sig genast lös och
sprang bort till de andra. Sen talte hon inte till mig på
hela kvällen, förrän just när vi skulle fara hem. Då kom
hon fram till mig, räckte mig handen och frågade sakta:
^>Är kandidaten ond på mig?»
»Nej, det är väl fröken som är ond på mig?»
svarade jag.
»Inte är jag ond nu, fast jag var det då; men en
annan gång släpper kandidaten mig när jag säger till.»
Så nickade hon helt vänligt och gick ifrån mig, och
jag kom hem alldeles yr i hufvudet och kunde inte somna
förrän framåt morgonsidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
