Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina Nilsson på jaktstråt. En jakthistoria af Eug. Hemberg. Med 2 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syltorn syftar mot höjden liksom Rysslands makt — eller
måhända liksom tusen statsfångars samfällda befrielsebön.
Förbi fästningens stora portar går färden, vidare öfver
nevadeltat och flodens slingrande armar mot norden,
bort-öfver Kolomäggi mot Oserki. Det fläktar frostigt kring
fransyskans kinder, hvilka purpras i varm färgton, liksom
drufvorna på hennes hemland, Provences kullar.
»O mitt sköna fosterland,» utbrister hon; »o, min
hembygd, ur hvars mull januarisolen lockar luktviolens
dunkelblåa blomblad, se din dotter här bland nordens
köld och snö — på björnjakt 1» Och hon lade sitt vackra
hufvud litet på sned och låtsade se smått olycklig ut.
»För öfrigt,» tilläde hon plötsligt, »ligger en viss
romantik öfver kvinnans vandring på jaktens stigar i
villande skog. Ack, jag skulle älska jakten — endast bössan
icke smällde så förskräckligt! Ser ni, jag har en enda
gång lossat ett skott och då, o fasal Jag spelade den
’öfvergifnas’ rol i en dram af Moliére. Min kränkta ära
skulle hämnas. Jag griper en bössa, ställer mig i försåt,
lägger an på min trolöse älskare — och pang! En stöt,
blixt och dunder, tusende stjärnor för ögonen och
sviktande knän. Jag återvaknade till medvetande i den trolöse
uslingens armar. Han stod upprätt, jag själf hade fallit,
och rundt omkring oss hördes kamraternas hånfulla
fniss-ningar. Lyckligtvis passerade den fatala händelsen på första
repetitionen. Sedan dess skjuter jag endast med knallhatt.»
»Hvilken förtjusande jägarinna vore ni ej under
användande af båge och pilar,» yttrade monsieur L—tsch;
»skada blott,» tilläde han, »att de där vapnen numera
blifvit så omoderna på björnjakt.»
»På själfva jakten, ja; men ej under vägep dit,»
svarade hon. Och därmed ladé hon sitt vackrä hufvud på
sried och såg så proven$alskt förtjusande ut, att den arme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
