Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ett Hjärtas dagbok. Novell af Oscar Levertin. Med 3 vignetter, hämtade ur Helena Maria Linnerhielms, född Ehrenstråle, Vitterhetsförsök, Stockholm 1795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ah, mon cher vous étes incorrigible.»
Så talade de, och jag satt tyst och förbryllad, utan att
kunna annat än inpassa enstafviga ord i deras badinage —
och jag skulle hafva känt mig verkligt olycklig och
öfver-flödig, om ej friherrinnan då och då gifvit mig ett hastigt
ögonkast af samförstånd, som om hon velat säga: »hvad den
gamle token tröttar mig». Med en sällsam charme för
hjärtat betraktade jag hennes djupblå ögon, den rosiga hyn
och den småleende munnen, där hon satt med en törnros i
korsetten vid den hvita gorgen och lätt netteldukskjol kring
en fin och välformad gestalt. Hon såg ut som ett par och
tjugu år och ej som mor till en fjortonårig dotter.
Hennes talorgan smekte mitt öra som kvällshvisslet af vinden i
lindarnas sommarstilla löf — jag inspirerades, jag drömde.
Julie, Lotte, Aglaya — det var en syster till er jag såg,
gående långt borta i kvällens ensamhet till den kullvräkta
björken öfver den branta hällen, där hennes älskare, jag
själf, med utbredda armar väntade... Min blick såg långt
ut mot parken, såg gångstigen där hon och jag tultat och
lekt med kavaljersparoller och smörblommor och växlat
barndomens oskyldiga kyssar. Mindes hon det än? Tusen
ljufva bilder gycklade för min syn, dröjande bland de
ännu gröna gräsmattorna. Jag föl! i kontemplation,
öfver-mannad af min känslas fullhet, och kunde blott distrait
svara de alldagligaste sällskapsord, när talet hänvändes
till mig.
»Herr bergsassessorn är säkert en naturphilosophe af
Rousseaus skola, som känner rörelse vid lukten af nygödslade
fält och ser Herrans finger i en kosvans, herr assessorn
ser helt Thorildiansk ut,» sade han insolent, i det han slog
de smala benen med silkesstrumporna öfver hvarandra och
vårdslöst lekte med urkedjan.
»Ja, herr baron, jag är en naturälskare framför allt,
och aftonen fyller mitt hjärta med dygd och tystnad, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
