Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. En silhouett af Oscar Levertin. Med ett porträtt: “Hans Alienus“ af Hanna Hirsch-Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utån fråga, och säkert är, att det förträffligt passar den
poet, som för att få en mask och en förklädnad, i hvilka
han riktigt kunnat sjunga ut sitt människoförakt och sitt
hån för döden, valt ingen mindre än den store Malatesta,
han, som prydde templen i Rimini med det enda han fann
heligt, sin älskades Isotta degli Attis monogram. Också
är skämtet i dessa Heidenstams nya dikter ej det förra
uppsluppna och okynniga, som lyste af solig munterhet;
det är skarpare gnistor från en djupröd eld af lidelser
och erfarenheter, ej det fladdrande skimret af sorglöst
sprakande glädje. Till och med när Heidenstam i denna
diktsamling slår an en lekfull sagoton, som i den lustiga
dikten Örtskedagen, kommer dock vemodet i slutackorden
med sin refräng af folkvisartadt blid melankoli. Allt pekar
på en åskådning och ett känslolif, så motsatta som
möjligt de glada njutningshymnerna i Vallfart och Vandringsår
— och man blir därför blott halft öfverraskad att se, hur
Heidenstam i ett af poemerna rent af polemiserar mot sitt
gamla jag. Det är i »Djäfvulens frestelse» — det skildras
där, hur Kristus träffar den åldrade djäfvulen och frestar
honom med öknen och ensamheten, i stället för att
djäfvulen frestat Guds son med världen och dess härlighet.
Och besegrad i kampen utbrister djäfvulen:
Du straffar mig bittert, Mästare,
du är större än jag som frestare —
ty den lustgård med sprutande vin i sin brunn,
som jag bjöd dig till rike, blott lockar den mun,
som aldrig vinet fått smaka.
Mer än all världens glädje är ensamheten i öknen,
där man har morgonstjärnan till son och aftonstjärnan till
maka — och ensamt förtror dem sin själs behof. Med
skäl kan skalden utropa med anledning häraf:
Skall min ungdoms lära jag stena ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
