Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. En silhouett af Oscar Levertin. Med ett porträtt: “Hans Alienus“ af Hanna Hirsch-Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alienus, som ända till dess hans hjärta brister jagar utan
en stund af lust efter skönhetens chimär? Och när man
å romanens sublima slutsidor hör Hans Alienus som
gammal i samspråk med sin far — en grånad yngling och
en ungdomlig åldring — diskutera lifvets gåtor, medan
de roa sig med den mest allvarliga af förströelser,
schackspelet, är man så långt borta från njutningsfilosofi och
lifsglädjemoral, som Tiveden är aflägset från Ninive. För
min del kan jag aldrig läsa dessa beundransvärda sidor
utan att erinra mig en anekdot jag läst som barn, en
anekdot, som Verner v. Heidenstam skulle kunna skrifva
en vacker dikt om, ty den handlar om en ädling, som
reste på pilgrimsfärd i södern som han. Det är historien
om, hur Bengt Oxenstjerna — resare-Bengt kallad — fann
som den dyrbaraste och vackraste växten i sultanens
trädgård sin egen hembygds svenska enrisbuske. Hvad aldrig
ökenoasens palmer, Greklands sykomorer och Italiens pinier
kunnat säga hans hjärta, det hörde Hans Alienus i suset
af de Tivedsfuror, under hvilka han lekt som barn.
I den sista diktsamlingen är denna utveckling och
fördjupning inåt än tydligare och bestämdare, och de
känslor, på hvilka den spelar, äro så godt som alla just de,
som äro innerst darrande i en germans själ. Helt visst,
Heidenstam har ingenting förlorat af sin blick för
yttervärlden — det är alltid samma målaröga, som uppfångar
färg och form i en fantasi som gömmer hvarje bild med
plastiskt säkra konturer, aldrig försvinnande i det
musikaliska töcken, som eljes så ofta kännetecknar nordisk lyrik.
På samma sätt spjärnar han ännu emot att kännas vid det
nordiska svårmodet och skämtar trotsigt på sitt gamla
vanliga vis med »smärtans kavaljerer med sina kors af
socker-kandi», men det är fråga, om det hårda och spotska skratt,
med hvilket han vill möta död och olycka, i botten är
mycket gladare än de vekas klagan. Men stoltare är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
