Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. En silhouett af Oscar Levertin. Med ett porträtt: “Hans Alienus“ af Hanna Hirsch-Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej minst i vårt goda Sverige, en afgjord förkärlek för
enkla själstillstånd, onyanserade stämningar, klart och grundt
tankelif utan kulturens slipning och den inre
meditationens källdjup, liksom samma publik afgjordt föredrager
en populär form fallande in i örat med gatmelodiens
eller folkvisans lätthet, framför en verskonst, som
efter-sträfvar invecklad orkestrering och rik kontrapunkt. Det
är som om publiken betraktade skalderna som sina
af-lönade gycklare och ägde anspråk, att de rättade sig efter
de outvecklade idéerna vid deras borgerliga supfester
och picknicker. Därtill har den stora läsande allmänheten
en nobel ambition att vilja känna igen sig själf i dikten;
som den hederliga borgarfamiljen i Hostrups Gienboerne
blir den ej riktigt glad förrän den återsett sina egna
fönsterrutor; och som den stora mängden hvarken fått
något händelserikt yttre eller inre lif, blir idealskalden
efter dess beläte en skäligen enkel vissångartyp, helst
med humoristisk anläggning. Ty det ar också en borgerlig
sida, detta att vilja med skämt trubba af konflikter och
känslor och vilja upplösa alla motsatser i gillets och
bålarnas lättköpta och skenbara harmoni. Så är Bacchus
otvifvelaktigt den gud hvilkens poetiska ritual den svenska
publiken bäst sen terar. Men huru »oäkta» däremot skulle
det ej kallas, om någon tog sig för att skildra ett opiumrus
eller än värre den metafysiska spekulationens extas och
svindel. Inom den erotiska poesin älskas också högst
kärleksdiktning utan individuell och egendomlig färgläggning.
Braun ar »åkta» men Stagnelius »uppskrufvad» och »oäkta»,
och glömd är hans graf ute på kyrkogården, där den
poetiske herr Dardanells aska prydes af ett tungt monument.
Bakom allt detta ligger äfven hos genombildade och
eljes fina intelligenser en missriktad »folklighet» och
»naturvördnad», yttrande sig som vidskeplig dyrkan för
primära känslor och synpunkter. Folkvisan sättes upp emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
