Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När K. J. Wallerstedt dog. Berättelse af Hugo Gyllander. Med 2 teckningar af Nils Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktören går fram emot honom och hviskar
småleende :
»Det tycks bli fint det här. Så många vinglas! Hvad
säger riksdagsman?»
»Häh,» mumlar den tillfrågade.
Redaktören slår in på ett annat ämne:
»Nå, det var ju en stormig riksdag i år. Ni hade
det väl ganska hett uppe i Stockholm?»
»Äh,» svarar odalmannen och plirar åt sidan, mot
det dukade bordet.
»Ja, jag kan tro det,» säger redaktören drömmande.
»Jag kan tro det.»
Och han lämnar riksdagsmannen åt sig själf.
Soppan bärs in.
Det knakar i fracksömmarna, när de femtio gästerna
sträcka på sig, det knarrar i skosulorna, när de störta
fram mot bordet, och soppan försvinner.
Vid smörgåsbordet åt man litet och försiktigt, åt
sorgset och i medvetande om sin dödlighet. Nu äter
man frimodigare och gladare. Vinglasen klinga mot
hvarandra, ett och annat skratt låter höra sig, svagt och
reser-veradt, som utsändt på försök. Men ju längre tiden lider,
och ju mera vinet verkat, dess högre blir stämningen på
grosshandlare K. J. Wallerstedts begrafningsmiddag. Vid
desserten är man böjd för skämt.
Då reser sig brodern, adjunkten Erik Wallerstedt.
Han skrider fram till ändan af bordet, med fylldt
champagneglas i handen. Han har insett, att denna middag har en
allvarlig innebörd, att den döde broderns minne måste
firas med ett tal. Och så knackar han i glaset och
harskar sig.
Sorlet och skrattet tystna. Man stirrar med vidöppna,
glänsande ögon mot adjunkten.
»Här tycks bli tal,» hviskar redaktören med stentors*
stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
