Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den varma kamratbeundran, som bara lefver bland
unga artister, kom honom fort till mötes. Man såg upp
till honom och lyssnade förtjust till hans skarpt af huggna
omdömen och lyssnade till hans tystnad; — han var nästan
lycklig.
Det enda som störde honom var, att hans magra
hand icke orkade följa honom så länge han ville. Han
blef brinnande ifrig att hinna mer och ständigt mer och
tröttare af sin ifver; han började också hosta en smula.
Så blef han hemma på sitt lilla rum de alltför långa
hvilostunderna med kamraten där, en landsman med ungefär
samma lif bakom sig som han, och talade om konst. De
sutto på hvar sin kista, bågryggiga, bleka med skrynklad
hy, som lifskampen därute skapar män, sutto och
bläddrade i någon lånad bok om renässansen och ritade med
handen i luften mot sin brutna vägg de afbildade verkens
kraftigaste konturer. De talade i vinkar och nickar,
likt människor som äro fullkomligt ense, — intet var
dem nog trotsigt starkt, nog stolt och ensligt, och de
undrade med en glimt i ögat, om den icke skulle komma
igen snart, denna ungdomens skapande tid, blott ännu mer
oberoende och stolt än förr.
De sutto där, tills boken fallit i golf eller lagts å sido,
och ingen hade lust att tala mera, stirrade ut från hvar
sin kista genom det tomma skjutfönstret mot raden af
bakgårdar och tegelhus, i färg af smutsigt kött, och himmel,
grå af rök — hufvudena lutade framåt, och piporna
slocknade, och ögonen lyste matta, när dagern föll.
Då sågo de icke längre något af det framför dem,
det var där bara, det visste de, men deras syn var långt
borta i hemmet, där allt var så underligt kärt med det
förflutnas sällsamt lugna ljus öfver sig.
När de vaknade upp och tände gasen, hade de
ingenting att säga hvarann, tordes icke, ty hvar och en såg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
