Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg det ut, som om min plan skulle bli till intet, och
jag hade att fatta mod ändå. Men så, liksom genom
underverk, blef det af, och här är jag och förstår först
nu, hur lycklig jag är. Har ni känt det så? Jag ser
väl, att ni icke gör det nu, därför att ni är sjuk och trött
och — ja, jag vet ju ingenting om er. Men har ni inte
också längtat efter lifvet och sett det öppnas och vidgas
för er, kan ni inte förstå mig?»
Walter hörde henne nästan med förbittring. Han
hade tyckt om att iakttaga hennes optimism förut, nu hatade
han hennes ungdoms ljusa själfviskhet Detta ord, längtan,
hade kommit att blifva det, som var honom mest
motbjudande af alla, han blygdes å allas vägnar öfver att det
fanns. Under de slag han fått, hade hans tankar och
känslor stelnat och vunnit något liknande ro, han hade
afhållit sig från hvart minne, som kunnat störa honom
igen, han hade grubblat sig allt djupare in i sin stenvärld
och nästan njutit af att förnimma den tung och stilla
öfver sig. Och nu . . .
»Jo,» svarade han mörkt, »jag har längtat, och vill
ni höra, hvad som hände mig en gång? Det var under
ynglingaåldern, ni har ingen föreställning om, hur häftigt
och oroligt blodet brusar hos en då, isynnerhet om våren.
Man irrar på gatorna — vi ha en sådan vacker skymning,
i solnedgången är allt som trånande musik; man drömmer
sig in i den och längtar efter all världens fröjd och smärta.
Man irrar sig trött, och man går hem på sitt fattiga rum,
man fortsätter att gå där, pulsarna bulta, och man kan
icke vara stilla.
»Jag gick så en gång, jag hade just tändt lampan
för att arbeta -— utanför var dagern blå mot skenet. Jag
kunde ingenting göra, dallrade som ett stränginstrument i
en paus under spelet; något skulle hända, något måste
hända. Det skulle knacka på dörren, någon skulle komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
