- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1898 /
44

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I stugan. Skiss af Anna Wahlenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så skyndade hon då efter den guppande kärran, som
skramlade i väg så fort öfver gatstenarna att hon
kut-ryggig och andfådd af ifver nätt och jämnt hann följa
med. Sedan de väl voro framme kommo också sakerna
i en hast uppför trappan och in i rummet.

Där stod nu den gamla, höga simpla furubyrån och
stödde sig mot väggen invid fönstret. Kofferten tryckte
sig intill den som ett skrämt barn till sin mor. Knytena
lågo slängda i en vrå, och Lilla Gumman själf satt pustande
i soffhörnet med ögon som stirrade rätt framför sig utan
att se någonting och undrade hur det egentligen gått till
att hon kommit hit.

Men hon blef snart uppryckt ur sina funderingar och
måste taga på sig en glad och vänlig min, ty hennes
rumkamrat började slå sig i språk med henne. Det var
ett långt, något hvassnäst fruntimmer, som tog emot att
bli kallad för »fröken» och såg ut att vilja bli ansedd som
husmamsell eller någonting annat förnämt. Hon var
mycket hygglig och nedlåtande och uppmanade Gumman
att göra sig hemmastadd, berömde rummet och förklarade
att hon trifdes, så det skulle nog Gumman komma att
göra med. Det enda tråkiga var att de skulle bli tre i
rummet, fastän förestånderskan så godt som lofvat att de
inte skulle bli mer än två. Men var sämjan god, så blef
väl rummet stort.

»Ja, ja, det blir nog bra,» sade Lilla Gumman utan
att egentligen veta hvad det var hon svarade på, men hon
förstod att man väntade att hon skulle säga någonting som
visade att hon var glad och nöjd. Men inom henne steg
det upp en sådan underlig känsla. Den satt i bröstet på
henne, och tog allt mer och mer plats, så hon måste
svälja och svälja för att försöka få ner den. Annars hade
den kanske stigit upp i hufvudet på henne och gjort henne
tokig. Nej, det var nog bäst att tänka på något annat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:22:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1898/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free