Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han reste sig upp, gick ut i den lilla täppan, vattnade
omsorgsfullt sina blommor, pratade med dem, och förde
smeksamt handen öfver de doftande, sammetslena kronorna.
Så lämnade han cellen och trädgården och gick genom
refektoriet ut på klostergården. De bedjande och sjungande
munkarne hade nu lämnat pelargången och begifvit sig
hvar och en till sin cell, så broder Anselmo hoppades,
att han skulle bli obemärkt af alla, då han nu försiktigt
smög sig längs muren bort till klostrets port. Men just
som han hunnit dit och ämnade anropa broder portvaktare,
kände han hur en hand lades på hans skuldra, under det
att en röst, som han alltför väl kände till, barskt frågade:
»Hvarthän broder? Du vet dock att klostrets regler
ej tillåta oss att gå ut sedan aftonklockan ljudit?»
Anselmo drog en djup suck och vände sig om. Ack,
denne broder Fernando, denne hederliga, välmenande,
tuktande själ, hur ofta hade han ej kommit i Anselmos väg
som en mörk tung skugga, just då hans tankar som mest
voro fyllda af sköna, underbara bilder . . .
»jag vet det, bioder,» sade han dämpadt, under det
att en lätt rodnad färgade hans olivbruna hy, »jag vet det,
men låt mig gå blott för i afton, hindra mig ej, jag känner
just i afton en sådan underlig längtan efter naturen, efter
att få lyssna på alla de stämmor, som tala därur...»
Och hans ögon höjdes med ett nästan ångestfullt
uttryck mot broder Fernando, som stod där tvär och tyst,
med ansiktsdrag, stränga och hårda som klostrets grå
murar mot den leende sommarhimmelen.
»Just därför, just därför att du känner en otillbörlig
längtan borde du stanna,» sade broder Fernando sträft,
»akta dig, broder, det är just i naturen, i allt det som
spirar och växer, i det som äflas om att lefva och gifva
lif, som djäfvulen spinner de finaste maskorna på det nät,
hvarmed han snart skall lyckas snärja din dåraktiga själ!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
