Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det kan cj vara såsom du säger, broder,» invände
Anselmo saktmodigt, »det är endels du talar, den kärlek,
om hvilken jag söker förvissning, måste famna allt, det
minsta grässtrå i jordens stoft såväl som de glänsande
stjärnorna, den kan ej vara bunden vid cellen, inom
klostrets trånga ram ...»
»Det är djäfvulen, som talar genom dig!» ropade
Fernando med fasa målad i sina blickar. »Gud och
den heliga modern ha i sin nåd afskilt dig från världen
— gå ut därifrån, ha intet att skaffa med den, säger
ordet — vill du nu trotsa det med dina dåraktiga,
för-vetna inbillningar? Ännu en gång säger jag: ve dig!»
Den uppbragte munken utsträckte med en varnande
högtidlig åtbörd sina händer, gjorde därefter korstecknet
och mumlade någonting, af hvilket broder Anselmo blott
uppfattade de hemska orden »affälling» och »förrädare».
Anselmo svarade ingenting och gjorde icke en rörelse;
den rodnad, som nyss färgat hans kinder, var borta, blek
och stum stod han där med nedböjdt hufvud och väntade,
ända tills broder Fernando vändt honom ryggen och
återgått till klostret. Först då blickade han upp, såg sig
omkring och drog en suck af lättnad.
Men broder Fernando var djupt bekymrad, och hela
hans inre glödde af stridiga vredeskänslor. Han hade
glömt att han en gång själf utkämpat en kamp, liknande
Anselmos, och därför harmades han nu obarmhärtigt på
alla dem som ej voro lika tuktade, bundna och insnörda
i klosterlifvet som han. Men i djupet af hans själ fanns
dock, honom själf ovetande, ett blekt, försagdt minne från
forna tider, ett minne, som vid Anselmos tal kommit i en
sakta skälfning, och detta gaf en hemlighetsfull, hätsk
prägel åt hans känslor mot Anselmo. Han erfor ett
dunkelt aggande behof att låta den förvetna brodern få
genomgå alla de tuktans marter han själf måst uthärda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
