Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första gången och den sista. Två Topeliiminnen af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla äro älskvärda! Och dock,» tilläde han efter en stund,
»skulle i längden —»
Plötsligt afbröt han, i det hela hans ansikte fick ett
drömmande uttryck, som om han sett en fjärrsyn, och
vändande sin djupa blick rätt emot mig, gjorde han mig
med beslöjad ton en högst förunderlig fråga, hvars fulla
innebörd jag hvarken då eller sedan kunnat riktigt
förklara :
»Har Lea någonsin varit ensam i ödemarken med sin
Gud?»
Svaret blef mig till all lycka besparadt, ty just i
ögonblicket kommo några af sällskapet fram till honom
med en vördsam anhållan, hvars innehåll jag längesedan
glömt, och så följde han dem, med en vänlig afskedsnick
till mig.
Ett par af damerna skyndade i stället fram och sade
sig vara smått afundsjuka öfver min lycka att ha, om också
blott för ett ögonblick, fått ensam rå om hedersgästen.
»Man säg oss för all del,» frågade de, »hvad talade han
om?»
»A, om Stockholms skönhet och sällskapets
älskvärdhet,» svarade jag undvikande. Ty den märkvärdiga,
allvarsamma frågan, framkommen midt under stundens
bullrande lif, kunde jag ej komma mig för att meddela
dem.
Tänkte månne skalden på sin hembygds »ödemarker»,
moarna och vidderna, där han kanske ofta vandrat i höga,
poetiskt fromma tankar, eller på de tviflets och sorgens
ödemarker, där väl de flesta af oss kämpat sina strider,
ensam med sin Gud, likt en gång Jakob?
Jag vet det icke än i dag. Vet blott att hela den
omtalade festen med sin hedersgäst blef mig oförgätlig och
är så ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
