Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evelyn. En juldikt af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handen skälfver, blek är hyn,
när han stiger upp från bordet.
Där i dörrn hon redan står,
liksom väntar tillgiftsordet.
Men så ung! — Var det i går?
Blicken har ännu sin flamma,
håret har sin gyllne glans,
barmens hvälfning är densamma
som när Evelyne blef hans!
»Är det då ett gyckel bara —
foster af min fantasi?
Evelyne — o, svara, svara!
når i lifvet skildes vi?
Stilla, mjukt från läppar röda
svaret kom: »Det var min mor. —
Tillgift, tillgift för de döda!»
Och på knä hon sjönk »Var stor!»
Grefven kände tårar strömma —
tårar af ej anad fröjd.
Detta var då mer än drömma,
detta var att åter stiga
ifrån sorgens dunkla gömma
upp till lifvets ljusa höjd.
Och med händer varma, ömma
drog han henne upp till sig:
»Evelyne, gud signe dig.»
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
