Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilsen i skog. En historia från Ryssland af Eugen Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Räfven på nacken, bössan öfver ryggen, tillbaka till
jaktkamraten, som nog af drefvet icke hört ett gläfs.
Redan svepas sänkena i denna halfdager, som bådar
skymning, därför hasta, jägare, hasta! — -—
Jag hade väl vandrat i timmar. Bortvillad i ödeskog
är en pinsam tanke, som åter och åter uppdök under min
irrande färd. Skogen låg mörk och dyster likt en
själf-mördares sista tanke, intet skallande rop eller skott, ingen
vägledande vindil, ingen orienterande väg eller ljusning.
Bortvillad i nattlig skog, hvarinom vildsvinsgalten ströfvar
i obunden frihet; bortvillad i ödemarken, fjärran från det
skyddande hemmet! Gäckande ljud, tassande, hviskande
stämmor, så sakta, nästan oförnimbara från trädens kronor,
bakom dess stammar, från kärrpölens halfvissnade bladvass!
Ett vänligt ljussken blinkade mellan ekarnas stammar.
Strålade det ut från skogvaktarhyddans fönster eller från
ziganhordens kyttande lägereld? Lika godt, framåt! Och
mellan stammar och snärjande markväxter vandrade jag
mot skenet . . . Gäckande ljusbild! Endast lysvedens
brandlösa eld på murknad poppelgren.–
Nervernas strängar spändes och vibrerade känsligt vid
fantasiens anslag, de yttre sinnena skärptes, men
kroppskraften. sinade småningom ut.
Redan tänkte jag ordna nödbädd invid vindfällets
stam; enkel bädd med räfven till hufvudkudde och bössan
till sängkamrat. Då tyckte jag mig upptäcka den
moln-höljda luftens ljusare färgton — en ljusning i mörker. Jag
befann mig på en väg, en gata, ogrusad, ostensatt, men
ofvanför mitt hufvud var mörkret mildradt, vid mina sidor
ogenomträngligt.
Jag följde den trädfria gatan öfver sandig tallmo,
sträfvade med möda uppför en brant ås. Då vaknade
minnen, och under utropet: »rågången», stod jag på åsens
krön. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
