Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilsen i skog. En historia från Ryssland af Eugen Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redan uppgången ur sätet, eller sitter åtminstone löst däri.
Ett litet släpp, en harpalt till och sedan hem!
Podpol-kovnik och jag sutto af, kastade tyglarna till skogvaktarna
och sökte på skilda håll våra pass.
»Rid ned till vadstället, vi komma snart efter,»
kommenderade podpolkovnik, och de trenne skogvaktarna
för-svunno bortåt flodtrakten. Hundarna snodde i buskarna,
sedan satte de af inåt skogen. Jag stod länge lyssnande.
Ej ett knäpp.
Då närmade sig Otton Klavdievitsch min plats.
»Tror att hararna äro utdöda i denna trakt,» sade han.
Men i samma stund klang drefvet inåt skogen. Vi
stodo lyssnande. Det förlorade sig långt inåt mossarna i
knappt förnimbara gläfs. Så var allt tyst.
»Hjort, vildsvin,» sade jag, »stanna här, jag följer
drefvet.» Och därmed gick det i språngmarsch genom
skogen.
Länge vandrade jag genom tallmossarna innan drefvets
musik åter harmoniskt smekte mitt öra. Nog hade det
jagade vildbrådet lyckats förvilla hundarna för en stund;
det var tydligt att en tappt passerat. Men nu klang det
fulltonigt, dock i jämnt utgående båglinie. Jag afvek från
kosan i genskjutande kurs, åter och åter afvikning. Då
närmade sig drefvet den ljusa tallås, på hvilken jag, tryckt
intill en trädstam, fattat post. Allt högre klingar det. Då
framskymtade ... Det var ej båld kronhjort med
vidtför-grenad krona, var ej borstigt vildsvin med bågskjuten
rygg. Det var mickel, han och ingen annan. Förstulet,
likt erotisk tanke i jungfrubädd, blickade han fram invid
ginstbuskens löfverk. Klar flyktlinie, hundarna i halarna!
Framåt! Och han smet snedt förbi hållet, bössan spydde
eld och rök och bly — där låg han död. Hundarna
kommo med hängande tungor, ett nappatag i räfpälsen och
försvunna voro de åter.
Svea 1899. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
