Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den osynliga länken af Mathilda Roos. Med 5 bilder från Eugeniahemmet utanför Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring sig i rummen och lyssna på de hvila husens
saga, liksom ett återsken däraf öfver sina anletsdrag;
smärta och glädje, tårar och leende draga fram däröfver,
skiftande som sol och skuggor på en bergssluttning.
Eugen i a-hemmet, så kallas boningarna däruppe,
skapelsen af ett älskande, brinnande kvinnohjärta. Likt
senaps-trädet, som från det minsta frö blir ett stort träd, under
hvilket himmelens fåglar finna näste, så har äfven denna
skapelse från en ringa början — ett par små rum med
några sjuka barn — vuxit ut till en fristad, där
hundratals små lidande varelser få ett hem i detta ords ljufvaste
och skönaste bemärkelse.
Jag skall aldrig glömma de mäktiga intryck jag
emot-tog af mina första besök i Eugenia-hemmet. Jag hade
vid den tiden just börjat få syn på lidandet, — jag menar
därmed icke det personliga, det som särskildt drabbat mig,
utan mänsklighetens gemensamma lidande, syndaskuldens
följder, den stora börda af kval och ve, som är vårt
släktes lott, och som vi alla, för så vidt vi äro fullödiga
människor, antingen själfva måste bära eller hjälpa andra
att bära. Men ännu hade jag knappast börjat stafva på
det hemlighetsfulla ord, som ger oss lösningen till lidandets
gåta, och jag var i mitt inre en hetsig rebell mot sorgen,
min själ befann sig i ett jäsande uppror mot denna järnlag,
som tvingar oss att lida, då vårt eget hjärta och naturen
omkring oss tyckas ropa på lycka och njutning.
Och när jag trädde öfver Eugenia-hemmets tröskel,
och min skyggt nyfikna blick mötte alla dessa små bleka,
vissnade barnaansikten, dessa förkrympta lemmar, dessa
idiotiska leenden, dessa kryckor och träben, dessa pucklar
och jättehufvuden, då flammade de kväfda upprorstankarna
i full låga, tårar af smärta och lifsångest runno utför mina
kinder, och med skälfvande läppar h viskade jag: »Hvarför...
hvarför denna vrångbild af tillvaro, detta hån öfver
ungdomsglädje och lycka?...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
