Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den osynliga länken af Mathilda Roos. Med 5 bilder från Eugeniahemmet utanför Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag fick intet svar på mina frågor. Jag kunde
i min dåvarande sinnesstämning — den tvifvelsjuka,
stormiga vårbrytningen af ett begynnande troslif — icke
uppfatta, att inom dessa murar gömdes annat än lidande,
ingen förklaringsdager skimrade öfver dess mörka djup,
jag gick från rum till rum och lyssnade på rörande
berättelser ur de små krymplingarnas lif, och allt häftigare
strömmade mina tårar, allt högre och högre stego
upprorets vågor inom mig, allt mera klagande och trotsigt
hviskade jag mitt: »Hvarför . . . hvarför ...»
Och, liksom för att skärpa känslan af smärta, plågade
mig min fantasi med helt andra bilder: små runda, rosiga
anleten, skrattlystna ögon, klingande löjen, yra, uppsluppna
lekar ... Så... så skulle dessa stackars små ha tumlat
om, så skulle de ha lekt och skämtat, sådana fröjder
skulle de haft rätt att kräfva af lifvet, dessa skuldlösa,
som intet ondt gjort, dessa små martyrer, som i vårens
tid, under sorglöshetens majdagar måste vandra på lifvets
ökenstigar och öfver sina späda axlar känna bördan af
andras brott och synder . ..
Och medan jag gick där, kom det småningom öfver
mig en underlig förnimmelse af att jag stod i något slags
skuld till dessa små varelser. Jag tyckte att de buro på
något, som jag undandragit mig, att deras börda var så
tung, därför att jag ej hjälpte dem att bära den. Jag
förstod ej då mina känslor; det var först efteråt jag kunde
fatta, att den vånda jag kände, det intryck af
hemlighetsfull orättvisa som plågade mig, kom af den rubbning i
kärlekslagarnas jämvikt som alltid uppstår, då vi ställas
inför lidande bröder och endast skänka dem ett ofruktbart,
tårfylldt deltagande, i stället för att aktivt gripa in och
hjälpa dem att draga deras börda . . .
En lång tid efter detta besök grubblade jag envist
och tröstlöst öfver de dystra intryck jag emottagit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
