Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den osynliga länken af Mathilda Roos. Med 5 bilder från Eugeniahemmet utanför Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ej deltogo i arbetet eller leken, utan lågo bundna
vid bädden eller sutto fängslade i sjukstolen. Men icke
heller hos dem fann jag någon resonnansbotten för den
dystra klagan, som rörde sig på djupet af min själ. Det
var som om en osynlig hand smekt bort plågor och
lidande och framlockat soliga leenden på deras läppar,
ty de sågo alla förnöjda ut, nickade vänligt åt mig och
besvarade så godt de kunde mina frågor. Och när deras
vårdarinnor kommo fram till dem, för att gifva dem mat
eller prata med dem och omgifva dem med deltagande
och kärlek, då fingo de ett så strålande och lyckligt uttryck,
som om inga sorger, inga bekymmer i världen kunde
tränga igenom den atmosfär af frid och trygghet, hvari
de hvilade . ..
Från krymplingarna begaf jag mig genom en korridor
till den afdelning, där idioterna, — de mest vanlottade af
mänskliga varelser, förstörda af hemska sjukdomar,
missbildade, sinnesslöa, — hade sin bostad. Hos dem
åtminstone skulle jag förgäfves söka fånga någon glimt af
glädje, hos dem skulle det mäktiga smärteintryck, jag
mottagit från mitt första besök, vakna på nytt. . .
Ja, här, bland idioterna, här frodades i sanning det
mänskliga eländets och förnedringens hemskaste
giftblommor! Vanskapade kroppar och förslöade själar, former, som
skuro lika vidrigt i ögat, som de oartikulerade djuriska
läten, hvilka utgingo från de stackars idioternas läppar,
skuro i örat, fåniga, slappa, intetsägande leenden, sjukdomar
i den mest hemska gestalt, allt blandade sig samman till
ett rysligt helt, som kom åskådaren att ömsom rysa, gråta
eller vämjas . . .
Och ändå . ..
Då jag stått där en stund, försjunken i dystert grubbel
och med själen liksom klämd af det lifsgåtans mörker,
som här ånyo kom emot mig, fick jag plötsligen öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
