Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det oskrifna. Novell af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor — vid tjugu satt hon ibland och undrade om detta
var lifvet . . . Många afundades henne, alla trodde henne
lycklig, hon var älskad af sin lille son, afgudad af sina
slafvar och hustru till en man, som visade henne
oklanderlig uppmärksamhet, hvarför lät hon sig då icke nöja,
hvad ville hon?
Hon satt med armbågarna mot bordet och hufvudet
i händerna. Som rök och skugga syntes henne
understundom det förflutna; det skrämde henne icke, att hennes
dagar kanske voro räknade, men hvad var hon, att en
äfventyrare, som hon sett och talat med under några korta
timmar, kunde lämna så djupa spår i hennes erinring,
att allt annat kunde falna och blekna, utan att det mötet
förlorade något af sin glans?
Hon visste icke, om välsignelser eller förbannelser
följde hans okända namn, om han var en missdådare eller
en hjälte — hon såg blott, att han var hufvudet högre
än alla de, som sutto där vid bordet, och kände, att hon
aldrig förr kunnat mäta en människa med ett sådant mått.
När han slog sig ned vid hennes sida, märkte han
henne icke genast. Hon var den första som talade? —
då begynte han att se på henne. . . och på alla dem,
som sutto där. Hans blick gled från ansikte till ansikte
och återvände till henne. Han betraktade hennes
juvel-gnistrande armar och stenarna i hennes tunga, svarta hår,
och hon mindes, att han smålog. »Ni ser på mina
smycken,» ville hon säga, »allt detta är icke jag. Jag
stiger upp och låter kamma och kläda mig utan att veta
hvarför. Jag lefver som de andra, därför att ingen af
dem, som äro omkring mig, skulle kunna lefva . . . som
jag.» Hon fann icke ord för hvad hon tänkte, men
guvernörens fråga hade kommit så underligt, när han
sporde hvad fridstöraren fordrade . . . »Begär mycket,»
hade hon hviskat till den obekante, »eller begär ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
