Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Med 11 porträtt - Svenska skådeplatsens förluster 1898. En återblick af Frans Hedberg - Edvard Swartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten hade fått stadga, den beslöjade stämman malm, det
ädla, tankedigra anletet bar svårmodets och sorgens mest
ideala prägel, af och till genom blixtrad af ironiens och
människoföraktets bitande skimmer, — han var Hamlet,
han spelade honom icke.
Och från denna stund gick han från seger till seger,
gick med fasta, betänksamma steg och visade den för en
skådespelare så sällsynta men på samma gång så ovärderliga
egenskapen att kunna lagbinda inspirationen utan att kväfva
den. Det fanns hos honom ingenting som gjordes på
slump och efter ögonblickets ingifvelse; han hade
själf-villigt omkring sig upprest en reflexionens inhägnad, inom
hvilken han rörde sig fritt, otvunget som om intet hade
bundit honom, som om han hvilket ögonblick som helst
kunnat sväfva ut i oändliga rymder. Och
ögonblicks-inspirationen i all ära; den kan åstadkomma
häpnadsväckande resultat, den kan för blicken öppna oändliga
vidder, men den kan aldrig skänka åskådaren det
harmoniska lugn, den känsla af säkerhet, som är ett af
villkoren för att det sköna skall vara skönt i stället för
uppjagande, harmoniskt i stället för öfverraskande.
Att steg för steg följa Edvard Swartz på hans
trettioåriga segerfärd öfver bräderna som föreställa världen, har
icke varit meningen med denna återblick; må det vara
tillräckligt sagdt, att när han 1881 tog afsked af den
skådeplats som han prydt och gagnat i så många år, så tog
han också med sig därifrån det stora dramat från de
gamla tiderna, hvilket sedermera endast sporadiskt och då
mer och mindre haltande uppträdt på den nu grusade
scenen. Det var nog icke med någon känsla af triumf
som han tänkte: »aprés moi le déluge»; men krafterna
voro försvagade och de nya förhållandena tilltalade honom
icke. Han föredrog att gå medan han saknades, och det
må ingen förtänka honom. Han var lycklig nog att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
