Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Med 11 porträtt - Svenska skådeplatsens förluster 1898. En återblick af Frans Hedberg - Anders Willman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrandets sötma — och våda! Men vare därmed huru
som helst; visst är att om Willman-direktören till följe
af omständigheternas makt
och måhända äfven till en
del personlighetens brister,
icke lämnat efter sig ett
odeladt fördelaktigt minne
som styresman, så har
Will-man-sångaren skapat sig ett
så mycket vackrare, och
som sådan saknas han så
mycket mera — och det icke
minst i den nya operasalen.
Huru mycket bättre än af
de hopade förgyllningarna
skulle icke den smyckas af
de mäktiga tonerna från en
Mefisto, en Bertram, en
Marcel, en Rebolledo, en
Marco Spada, en Figaro,
en Leporello och en Kasper
sådan han var i sin krafts
dagar. Och länge torde
det dröja, innan en sådan
stämma understödes och
illustreras af en
skådespelar-förmåga sådan som hans, Willman som Mefisto.
en förmåga som gjorde sig
gällande äfven på det rent dramatiska området. Ty
Willman tillhörde en sångargeneration, som icke föraktade
talets konst och icke ansåg under sin värdighet att
uppträda utan orkesterbiträde. Men så inföll också hans
lärotid under de dagar då både operan och dramat trifdes
tillsammans på Gustaf III:s gamla skådeplats, och då så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
