Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Med 11 porträtt - Robert Montgomery af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1888 den 9 april) genom senatorernas val till S:t Petersburg,
såsom ledamot af därvarande kommitté för finska ärenders
beredning. Här fick han en dyster strid att utkämpa. Det ryska
nationella partiets fordran på »rikets enhet» kunde ej förlikas
med Finlands autonoma ställning, och anloppen mot den
finska statsförfattningen hade en tid fortgått, understödda
af Finlands generalguvernör och i hög grad af den ryska
pressen. Montgomerys verksamhet i Petersburg bragte
Finland helt säkert en god tjänst, ty författningskuppen
uteblef. Men administrativa öfvergrepp kunde han icke
afvärja. Först kom manifestet om finska postverkets
underordnande under det ryska, så inhiberandet af den redan
promulgerade finska strafflagen. Om rättmätigheten häraf
kämpade Montgomery med en rysk broschyr emot en rysk
senators publicistiska inlägg, med officiella skrifvelser till
kejsaren — och slutligen, då dessa icke följdes, med
nedläggande af ämbetet, den 13 december 1890.
I den följande landtdagen, 1891, fick han både som
utskottsledamot och riddarhusmedlem deltaga i beredningen
af det nya strafflagsförslaget, föranledt »af de statsrättsliga
teorier på andra sidan af vår östra gräns, som gå ut på
att förneka Finlands statsrättsliga autonomi»,
hufvudsak-ligen gällande ordalydelserna i fråga om högmålsbrott af
finne i Ryssland eller ryss i Finland. Montgomery talade
om hvad »rådligast» var att antaga. När sedan
postmanifestet kom på tal, vid diskussionen om en petition till
kejsaren, föreföll på riddarhuset en häftig diskussion med
personligt beröm och klander, det förra afsedt åt
Montgomery, v. Weissenberg och Mechelin, hvilka »uppoffrat
sin ställning för att häfda landets grundlagsenliga
rättigheter». Att landtmarskalken tillåtit en sådan diskussion,
ehuru namn ej uttryckligen blifvit sagda, kostade honom
full onåd, och denna bragte honom så ur den andeliga
jämvikten, att han slöt sitt lif i sinnessjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
