Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Århundradet 1800—1900 - Requiem af Ellen Key. Med en teckning af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l8 ÅRHUNDRADET 180 0—190 0.
mottar den, medan flertalet försofver morgonljusningens
rikare färgspel och aningsfullare fägring!
— Ja, svarade det nittonde århundradet, vårt öde är
det samma. Du tänkte redan de tankar, hvilka skulle gifva
jordklotet dess plats i världssystemet; du vidgade redan för
människan jordens yta — liksom jag gifvit människan
hennes plats i naturen och lärt henne materiens och
energiens oförgänglighet. Våra tankar, hvilka funnos som
aningar hos våra systrar, som stå där långt borta i sina
vecksköna, helleniska skrudar, hafva —* liksom vissa
stjärnors ljus behöfva åratal att nå jorden — behöft årtusenden
att nå fram till hela mänsklighetens medvetande! Först i
nästa århundrade skall utvecklingens idé blifva
allmänsanning och sålunda äfven nydaning för människornas djupaste
som för deras alldagligaste tankar! Det underbara skall
då ersätta undret, lagbundenheten godtycket, enheten
splittringen i deras lifsåskådning. Och denna nya,
enhetens och utvecklingens, lifsåskådning skall dana den nya
sedelära, där själfkänsla och medkänsla blifva allkänsla;
där den ene är oumbärlig för alla och alla för den ene;
där människans lif blir ett med den öfriga naturens och
naturens ett med den humana, den äkta mänskliga kulturens!
Dessa mina tankars oändliga fruktbarhet skall förvandla
jordens anlete. Kanske skall jag med svårighet igenkänna
dem i den form det tjugonde århundradet kommer att gifva
dem. Men den idé, samman med hvilken mitt namn alltid
skall nämnas, utvecklingens, innebär vissheten att lifvet
måste förbruka många former för att höja sig enligt sin
inneboende fulländningsdrift, och att det lifsdugligaste i
den tidiga formen upplefver i de följande. Jag vet väl att
äfven det tjugonde århundradet en dag skall stå här som
nu jag, blek af kval öfver misslyckanden och
orättrådigheter, öfver våldsdåd och återfall i gamla föreställningar;
med af vägens mödor blodiga fötter, med arbetsmödornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
