Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stäckta vingar. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utåt slätten, vidderna lockade drömfagra med belysning af
aftonsol, som brann och skalf i intensitet. En skara
flyttfåglar susade med tunga vingslag öfver deras hufvuden,
och med ens greps Inger af en ängslande känsla; hon ville
be dem hälsa till södern, hälsa, att — hon kanske aldrig
komme dit.
Stig följde uttrycket i hannes ansikte, det växlade
från sorg till trots, så till vemod, det var som när
stillnade vågor glida mot strand.
Han lade sin arm om henne, den var så skyddande
och stark. Hon böjde sin smärta gestalt in mot honom i
kvinnlig längtan och nedärfd lydnad för mannens och
kärlekens vilja. Så gingo de in mot skogen, där det redan
skymde, dit solen ej längre hittade
»Du kunde ej svika mig, Inger,» jublade han, »jag
höll dig för fast »
»Ja,» sade hon allvarligt, »du höll mig för fast.
Där hemma bli de mycket glada nu.»
»Och du blir också snart glad igen!»
»Ja, men inte som förr, inte som innan jag bragte
dig offret, för ser du, då såg jag upp till dig som till
min drömda kung, mitt ideal; nu ser jag att du är en
man, som de andra.»
Lejon började tycka, att promenaden blef för lång
och gaf med ett kort skall tillkänna sin otålighet.
Inger klappade honom.
»Så ja, gamle Lejon, vi äro snart hemma nu — vi
ha bara skogen kvar, slätten ligger bakom oss — långt
borta,» hon tilläde det sista drömmande som toge hon
farväl vid en graf.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
