Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När åskan gick. Från Glimminge gamla gäslgifvarestuga af August Bondeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den gamle Holger Kältring, med kroket rygg och
tiggarsäcken öfver akseln. Han satte sig på den sämrige stolen
längst nere vid dörren och akslade ner tiggepåsen ijämte
stolen. En kunde godt förstå, att han inga pängar hade
»på sig», för han satt där en god stund, utan till att
beställa fram så mycket som en liten stubbe.
Men så lät han upp sin mun stillsamt och saktmodigt:
»Det fins väl inte nån beskedelig människa här, som
vill skänka en gammal fattig vandrare en sup? Jag har
inte haft en tår brännevin inom mina tänder, som jag inga
har, på åtta dar.»
»Det är du, Rackare, som är närmst till att bestå på
Holger — för profasjonens skull,» tyckte Hallingen och
gapgrinade.
Alla de andra grinade med, utom Rackaren. Han teg.
»Jaså, du näns inte att bju en yrkesbror på en sup.
Då kan jag göra’t,» sa Hallingen, när som inte Rackare
Nils gjorde nån min af att vilja ta fram mysslingarna, och
därmed så slängde han en treskilling på skifvan till en sup
åt gamle Holger.
Och Tratta Lars gjorde genast en liten ändring på
sin gamle evinnerlige visestump och sjöng:
»En sådan lefnad kan ingen klandra:
att supa brännevin och bjuda andra.»
Kältringen tog sin sup i småklunkar och hållde sen
ett långt, långt tacksägelsetal till krigsmakten till sjös,
som varit ute ibland folk och lärt sig att både lefva själf
och låta andra lefva.
Och surret och bläckandet gick på allt friskare och
friskare där i stugan.
Under tiden hade leda svarta moln stigit upp vid
den östra himlaranden. De bredde sig ut allt mer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
