Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När åskan gick. Från Glimminge gamla gäslgifvarestuga af August Bondeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rackaren upp, men släppte så fort och så illmarigt, så
Hallingen satte storänden i golfvet och slog toppänden
bakut i spiskanten, så det skrall i spisen. Jaja, både
skallen och spiskanten så hållde de, för bägge voro af
godt matrial, skallen var la en äkta hallingaskalle och
spiskanten, den var af gråsten. Men Hallingen blef i alla
fulla fall så toppande galen, för Rackaren släppte så där
illmarigt, så han ville ända på honom och slåss. Och så
mycket gaf han sig då turoma på, att Rackaren inte skulle
få lukta på hans brännevin en gång, när han bar sig så
jäklaktigt åt. Och där var ett faseligt kält och kif och
buller och brike där i stugan, innan de andre kunde få
dem något så när goda igen.
Nu kom där nya karlar in, som skulle händta
siåtta-brännevin. Och när de voro komna till krogen, så skulle
de kan veta ha sig en styrkare där med. Där kom Göken
i Sjö med flöjtarösten och den klufna näsan och Dabben
vid Dämmet med klumpfoten och Baselisken i Boarp med
de ärggröna ögonen och den gnisterröde hakekransen. Och
dess fler där kommo, dess värre blef bläckandet och dess
värre surret i stugan.
Och Dabben hade knappt fått in sin jumfru, innan
han sa om, hvad han sagt hundra gånger förut. För han
klappade Baselisken på armen och sa till de andre, med
tårarna i ögonen:
»Denne härne Johannes i Boarp har jag allt stort
skäl till att tacka. För det var han, som lärde mig att
tugga snus, och det gör värkeligen halfva ruset.»
På det lade de in en ny mullbänk, som Dabben bestod.
Och alla de andra så hållde de med Dabben, och prisade
Baselisken, så de ärggröna ögonen tindrade, ja, ända som
stjärnorna på himmelen och det sprakade som ikring en katt,
när han strök sig med näfven på den röde hakekransen.
Nu var där nån, som öppnade dörren. Och in steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
