Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fosterländsk bragd. Ett norrlandsmotiv af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det rosslade i hans bröst! Om han blott varit vid sans!
Fram emot morgonen vardt det lugnare i bröstet på
honom. Det var döden, som nalkades, trodde jag. Bäst
det var tyckte jag, att andedräkten aftog. Jag fick
handen till hans hjärta. Det slog så svagt, så svagt! Var
det då slut? Jag fick fram det upplifningsmedel, som
doktorn skickat, men det halp inte.»
»Stackars liten,» sade jag för mig själf och såg upp,
hvarvid jag märkte, att Karls hand liksom oförmärkt slutits
i hennes.
»Då slog det mig plötsligt: du har ju inte bedt för
honom i Allt sedan jag var ett litet barn har jag aldrig
somnat utan aftonbön. Nu hade jag i förvirringen och
sorgen glömt att göra någon sådan. Jag kastade mig på
knä — annars brukar jag knäppa händerna sedan jag gått
till sängs och det blifvit tyst och mörkt omkring mig —
och så talade jag om för Gud, hvad som denna natt
blifvit klart för mig: att han som låg där var mig så kär,
så kär ; och så bad jag Gud, att Karl skulle få lefva, så
att jag finge bli hans, äfven om han blefve krympling —
det blefve alltid någon råd för oss. Jag har ännu aldrig
bedt om något utan att få det, så jag är så försiktig i det
jag ber om — jag är alltid rädd att be om för mycket
och liksom fresta Gud. Men nu drog jag upp alla
dammluckor — jag visste, att jag begärde mycket. Godt är
det att få gråta, då man är ledsen — ja, det är en
njutning, som inte kan beskrifvas. Men hvad är det ändå för
ett intet mot att få bedja! . . . Jag kände, hur der smög
sig ro öfver hela min varelse . . . Och när jag så steg upp,
låg Karl med öppna ögon och betraktade mig. Nu såg
jag, att han var vacker. Det var något nästan förklaradt
öfver honom. Det betydde döden, det trodde jag bestämdt,
men ändå vardt jag inte ledsen eller häpen. ’Doktorn har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
