Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tragedienne af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttrycksfulla, rörliga linier, en växt på en gång ståtlig och
smidig, håret mörkt, rakt uppstruket från en grekisk panna
och viradt i tjocka flätor från hjässan ned till nacken.
Utom skönheten var där något sarskildt, som fängslade
mig i detta ansikte och denna gestalt — något tragiskt
och tillbakaträngdt lidelsefullt, något som bäfvade kring
munnen och sköt blixtar ur ögonen, medan det på samma
gång gaf intryck af behärskning och allvar. Och när hon
yttrade de få orden, att mitt rum var i ordning och att
min säng var redo att sluta mina trötta lemmar i sin
hvila, hvilken röst! Det var faderns arf, men här ännu
mera ungdomligt klar, klangfull och rik, så att mitt tjusta
öra blott längtade att få höra henne säga något mera. Men
hon teg nästan oafbrutet under måltiden, endast kort och
enstafvigt besvarande mina direkta frågor.
Prästfrun var egentligen den som förde ordet. Hon
intresserade sig synbarligen med ett barns nyfikenhet för
den värld, dit hon sällan eller aldrig fick kasta en blick.
Hon frågade mig om en massa småting, icke ens sista
modet att förglömma. Hennes små lifliga ögon lyste af
intresse, och hennes knubbiga händer gestikulerade ifrigt.
Gång efter annan lade hennes man sin hand lugnande
öfver hennes eller på hennes axel och sade med ett
allvarligt leende:
»Nå, nå, Metta lilla, du frågar ju alldeles ihjäl vår
gäst, kom ihåg, att fröken är trött ...»
Då rodnade fru Metta, såg ångerfull ut och teg —
ett par minuter, till dess någon ny tanke fick makt med
henne och formade sig till ett nytt, lika barnsligt
intresse-radt och naivt spörsmål.
»Nå, nå, Metta» — hennes mans hand lade sig åter
stilla men myndigt fast på hennes arm — »du är som
ett barn — det barn du alltid var och alltid förblir,
Metta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
