Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Oscar Wijkander, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt för fosterlandet, Onkel Sam, Ambrosius och Min ros i
skogen. Han har äfven utgifvit en samling af »Femtio
sonetter», hvilka torde kunna räknas bland de bättre
sådana på vårt språk, samt »Ur minnet och dagboken»,
utgörande skizzerade framställningar af personligheter och
händelser från hans ungdom och tidigare mannaålder. Uti
dessa skizzer och hågkomster framstår författaren som en
afgjordt konservativ natur, för hvilken en hel del af den
nya tidens åsikter och förhållanden utgjorde en sannskyldig
styggelse, och sådan var han också; men trots detta låg
det icke någon ofördragsamhet i hans lynne — han kunde
bara icke förstå nivelleringsarbetets gagn, och det tilltalade
honom icke. I hög grad konungsk till följe af uppfostran
och släktförbindelser, var han i hela sin uppfattning af
lifvet en fullblodig romantiker, och detta afspeglar sig så
väl i hela hans författarskap, som i hans enskilda lif.
Och att han, trots sin medfödda vördnad för »royauténs
imposanta emblemer» hade en ännu större för det rätta,
äfven om detta händelsevis råkade i strid med dem, därpå
vill jag här anföra ett talande bevis.
När den nuvarande dramatiska teatern ifrån att vara
enskild öfvergick till att blifva kunglig, uppstod inom både
de styrande och de konstnärliga kretsarna därstädes den
frågan huruvida det ofvanför prosceniet sittande porträttet
af Anders Lindeberg, teaterns uppbyggare, skulle kunna
få blifva sittande i den kungliga teaterns salong. Skulle
det väl vara passande att revolutionsmannen och
majestäts-förbrytaren fick sitta kvar däruppe och titta ner på den
kungliga ägaren och på den fina publiken?
Många af den tidens aristokratiskt anlagda, äldre
skådespelare ansågo det i hög grad olämpligt; det var nog inte
utan att direktionen delade deras mening, men Oscar
Wij-kander ansåg att det skulle vara en otacksamhet utan
like att aflägsna honom därifrån, och han fick stöd för
sin åsikt hos den kunglige ägaren själf, som på sitt vanliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
