Upp mot ljuset har jag sträfvat,
men bland moln min tanke sväfvat;
aldrig har den hunnit fram!
Och, när någon gång jag tänkte,
att det solen var, scm blänkte,
blott ett irrsken jag förnam!
Och jag vet — det båtar föga,
att jag blickar mot det höga,
ty en slöja för mitt öga
gör min tanke villosam!

Om mig ljuset skulle blända
kan ej ögat bort jag vända
från dess härlighet ändå!
Blott min oro ljus kan lindra:
jag vill se, hur stjärnor tindra,
jag vill midt i ljuset stå!
Mörkret vill jag undertrycka,
slöjan vill jag undan rycka:
bakom den bo frid och lycka;
ej min stjärna ned skall gå!

Arma ande — vänta, vänta!
Sök ej att på dörren glänta:
den är ännu allt för trång!
Bakom den det klart står skrifvet
allt som dunkelt var i lifvet;
väntan blir nog ej så lång!
All den oro, som dig plågar,
och den sol, som fjärran lågar,
allt hvad nu du ängsligt frågar,
uppenbaradt blir en gång!

Han, som dig förståndet skänkte,
högt Han om ditt hjärta tänkte,
när Han bjöd dig blindt att — tro]
Efter ljus du ej får spana,
och dess glans du blott får ana,
själf du skall i dunklet bo!
Ljusets dröm skall du förgäta:
blott ur hjärtat kan du leta
allt hvad du behöfver — veta,
för att finna själaro!