Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Nils Månsson Mandelgren, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den 17 juli 1813 och uppfostrades i ett fattigt bondehem,
där styfföräldrar redan i hans barnaår togo regementet.
Hans undervisning blef det under sådana förhållanden föga
bevändt med, och den inre glöden låg icke heller så mycket
åt hvarken boken eller bondesysslorna: han ville endast
rita och måla. Men aderton år var han, innan han häri
fick någon ledning. När läraren visat hans lärospån för
ortens patronus, excellensen De la Gardie, då på
Kulla-Gunnarstorp, och en kvinnlig konstdilettant i den grefliga
kretsen lagt sig ut för honom, skref excellensen till den
stockholmska konstakademiens direktör, medsändande den
unge adeptens teckningar. Profven gillades och bondgossen,
nu först kallad Mandelgren, blef vid tjugu års ålder
in-skrifven som elev vid De Fria Konsternas Akademi.
Denna läroanstalt var den tiden ingalunda i sitt flor.
Men eleverna traskade sig igenom ändå, fingo premier,
flyttningar och stipendier, somliga blefvo stjärnor på vår
konstnärshimmel, såsom Egron Lundgren och Fredr. Wilh.
Scholander, båda yngre än Mandelgren, andra har
konsthistorien aldrig fått reda på; och så går det med eleverna
om lärarna äro aldrig så utmärkta. Nå väl, Mandelgren,
som bodde fritt i excellensens hus, arbetade och fick
belöningar, lärde sig litografera och sökte förbättra sina
villkor så godt han kunde. 1838 begaf han sig till
Köpenhamn och studerade där i fyra år. Här fanns en lärare,
som gaf honom väckelse. Professor Höyen föreläste
konsthistoria och detta ämne slog an på Mandelgren. Han
måste ut i världen och se konsten, fann han nu, och han
for eller rättare sagdt gick åstad att bese konstsamlingar
och skön natur. Ett litet »lefvebröd» hade han:
litografe-ring; nu tog han af en fackman i Köpenhamn
undervisning i konsten att restaurera taflor, däri skulle han få
förbättring på lefvebrödet. Och svälta kunde han, rita kunde
han, friskt mod hade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
