Att hinna sina sex och sjuttio år,
det är, i sanning, icke mången gifvet:
som snabba strömmar fort förrinner lifvet
och hvilken vet hvar gränsestenen står?
Men lycklig den dess pröfningar kan bära
som du, till fröjd för alla vänner kära!

Väl tiden röfvat har, för längese’n,
din hälsas fagra blomster, men därinne
i känslans rika hem, i själ och sinne,
där lyser det en härlig sommar än,
hvars sköna blomster tidens hand ej plockar,
hur åren snöga må i dina lockar.

För världens buller, split och lumpna flärd
din hyddas dörr du med förakt tillsluter.
Ett stilla lif, långt ädlare, du njuter
inom ditt snilles egen rika värld,
där goda genier med fröjd och gamman
den glada vänskapskretsen hålla samman.

Så griper du till pennan: skogen då
sitt lif och sina sagor för dig diktar,
och granen sjunger, källans alf sig biktar,
och fram ur hällen komma tomtar små,
ja, bergakungen själf i gyllne skruden,
att lyssna till de sköna sagoljuden.