Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Vendela Hebbe, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det är icke »med volymer», Vendela Hebbe går
till eftervärlden. Hennes originalkompositioner kunde
rymmas i få band, och skulle helt visst vara välkomna för det
yngre släkte, som knappt vet af den skönlitteratur, som
för femtio till sextio år sedan var modern i Sverige. Fru
Vendela kan visserligen icke täfla med Fredrika Bremer
och Emilia Carlén, knappt ens med friherrinnan Knorring,
men hennes uppfinning är, så länge den stöder sig på det
iakttagna, frisk och liflig, hennes stil klar och enkel.
Dimmig är hon endast i sitt första försök. I alla hennes
skönlitterära skrifter är det kärleken som utgör medelpunkten
för berättelsen, under det folklifvet bildar ramen. Hon
kände väl till de fattigas kamp och sorger, och så mycket
hon förmådde var hon kärleksfullt hjälpsam, där hon fann
hjälp af nöden.
Hon blef gammal och silfverhvit i hufvudet, rörde sig
icke på många år, men själslifvet var klart, hjärtat varmt.
Sina sista år, mer än ett årtionde, bodde hon och den
vårdande dottern vid Humlegården. Ej långt därifrån bodde
den något yngre men gamle, trogne vännen Isidor
Dann-ström. När han blef åttiofyra år, uppvaktade Vendela
honom med verser, diktade af varmt hjärta och kvickt
hufvud. Någon ny födelsedag fick Dannström ej upplefva.
Men Vendela lefde. Kort innan hon skulle ha afslutat sitt
nittioförsta år, fick hon utandas sin sista suck. Sex år
förut hade hennes 1838 bortreste make nära nittioårig
aflidit och jordats i Norge. Märkeliga personer voro de
båda. Den lycka, som en gång förenade deras ungdom,
skulle aldrig återkomma, lifvet skulle aldrig återförena dem:
men intet hat, ingen ovänskap rådde dem emellan. Det
brustna bandet önskade ingen af dem återknyta. Men den
kosmopolitiske mångfrestaren Gustaf Klemens Hebbe, med
alla sina väldiga historiska volymer och alla sina otaliga
politiska pamfletter, går ej upp emot den en gång i fattig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
