Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Bonnier, Sveas utgifvare, 1820—1900 †. En minnesruna af Frans Hedberg. Med 2 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot unga författare var Albert Bonnier alltid
välvillig, när han fann att de hade något innehåll; men att
han också kunde vara sträf ibland och som man säger
vända afvigsidan utåt, var ju inte så underligt, och att
vilja förneka det, vore att ljuga på hans döda mull. Han
var aldrig rädd för ett sanningsord i lifvet, och han
be-höfver sannerligen inte vara det efter döden. Han var för
rik för att icke ofta blifva anmodad om hjälp både hit och
dit, och han försökte nog att hålla sig okänslig och
af-böjande i det längsta. Jag säger med afsikt försökte, ty det
var nog mycket sällan som hjälpen brast, när han blef
öfvertygad om att den riktigt behöfdes. Men kom där
någon med större anspråk och rakare rygg än förmågan
berättigade till — ja, då var Albert Bonnier icke god att
knäcka nötter med. Mången ung, om sin förträfflighet
lifligt öfvertygad nybörjare, gick med bittert kränkt
egenkärlek ifrån honom, för att kanske inom kort med ändradt
sinne vända tillbaka från andra ofantligt mycket artigare
men ändå mera omöjliga litteraturspridare, och var isen en
gång bruten och hade han fattat intresse eller vänskap för
återkomlingen, så ändrade han icke natur, äfven om ett
förstlingsarbete icke gjorde stort annat än ökade lagret
i de öfverfyllda magasinen.
Som arbetsgifvare för sin stora personal var han
omtänksam, människovänlig och afhållen som få. Mångåriga
biträden och medhjälpare vid stilkasterna, så väl som på
kontoret och magasinerna kunna intyga sanningen häraf,
och några konflikter vid det Bonnierska tryckeriet eller
förlagsexpeditionen har man aldrig hört talas om.
När han kunde rycka sig lös från de trägna omsorgerna
och arbetena för sin affär var han i sällskap den gladaste
vän och hemma hos sig den välvilligaste och hjärtligaste värd.
Han omgaf sig gärna där med konstnärer och författare,
och de aftnar man under flydda tider tillbragte i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
