Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Bonnier, Sveas utgifvare, 1820—1900 †. En minnesruna af Frans Hedberg. Med 2 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bonnierska hemmet, glömmas icke så lätt af dem som
fmgo deltaga i det osökta och lifliga samkvämet därinom.
Ännu till det sista höll åttioåringen ut med sitt arbete
vid bordet i det lilla inre rummet på sin expedition, där
han alltid hade dörren öppen till det stora kontorsrummet.
Det var nog mången som ondgjorde sig öfver att den
dörren inte var stängd; men den gamle förläggaren hade
nu en gång fått den vanan att den skulle vara öppen, och
det var endast vid särskildt högtidliga tillfällen som den
stängdes; men när detta skedde så gjorde han det själf, ty
han såg inte gärna att någon annan ville isolera honom
från hans omgifning.
När han då satt där framför det af papper, bref,
manuskript, tidningar och telegram öfverfyllda bordet, kunde
han nog vara tämligen snäf när man kom och störde
honom; men det dröjde icke länge förrän han tinade upp
och kunde blifva både skämtsam och för en stund glömsk
af de många göromålen som väntade. Var det då fråga
om penningar — och huru ofta var det icke fallet! —
så kunde han mången gång vara omöjlig nog i början,
men slutet blef att han gick in till sin »bank» och kom
helt vänligt tillbaka med det begärda.
Och nu hvilar den gamle förläggaren på sina
välförtjänta lagrar — men hans lager hvilar icke för det. Det
både minskas och växer år från år under sonens ledning;
det går ut i tusentals exemplar öfver landet och
grannländerna och det bär med sig under författarnamnen Albert
Bonniers välkända namn, på detta sätt försäkrande honom
om en odödlighet, kanske varaktigare än mångas, hvilkas
arbeten han förlagt. Och hvarför icke lika gärna
förmedlarens som frambringarens ? Utan en sådan förmedlare
mellan oss och allmänheten, hvart komme vi väl, vi pennans
män? Vi skulle nog inte spinna silke på att visa oss »på
eget förlag», och nog böra vi i tacksam hågkomst bevara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
