Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ställ ut armeniern! En berättelse från Österlandet af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig själf, ty jag har ingen annan på jorden än honom,
ingen, ingen! Nej — jag skall inte gråta, jag vill inte!»
Hon strök med handen öfver ögonen. »Jag skall tala lugnt.
Ni förstår jag är frisk, men min bror är sjuk.»
Doktorn nickade.
Hon fortsatte ifrigt. »Inte sant? Han är sjuk. Det
är bara sjukdom, men han skrämmer mig så förfärligt.»
Hon skakades af häftiga snyftningar, mellan hvilka
orden kommo stötvis frambrusande.
»När jag hörde, att ni var läkare, tänkte jag genast,
kanske han kan hjälpa oss, men jag hade nog aldrig fått
mod att tala med er, om ni inte varit så vänlig mot mig
dessa dagar, och ifall inte ni varit närvarande just nu.»
Hon såg hastigt upp. Ansiktet var dödsblekt men
obeskrifligt förtjusande i sin halft barnsliga, halft moderliga
ångestfulla vädjan. Stora tårar lyste i de mörka ögonen.
»Hur länge har er bror varit så här sjuk?» frågade
den unge doktorn med en röst, som han försökte göra så
läkaremässig som möjligt. »Jag menar på detta sätt. Det
ser ut, som om han skulle haft någon förfärlig skrämsel,
hvars följder han ej kan öfvervinna.»
»Det är så, det är så. Hans hår blef hvitt på tre
dagar. De dagarna, då massakern på armenierna ägde
rum i Konstantinopel. Han var bosatt i Konstantinopel
då. De mördade en ung armenier i det hus där min bror
bodde. Sedan dess har han aldrig varit sig lik. Och ni
skulle sett, ni skulle hört honom förr! Han var ett geni,
det sade alla människor. Ni tror, att jag öfverdrifver,
därför att jag älskar honom så outsägligt — säkert är
det emellertid, att sedan jag var ett litet barn hörde jag
att min bror var ett snille. Men när han kom hem till
Corfou på min fars begrafning, då kände människorna
knappt igen honom Han var som en skugga af sig själf,
jagad af skuggor. O denna ständiga oro, denna hvirfvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
