- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1901 /
214

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storm. En fantasi af Frey Svenson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Så var det höst igen.

»En natt väcktes jag af en häftig storm. Annars
brukade jag sofva, huru starkt det än blåste, men då väcktes
jag. Jag kunde icke somna igen utan måste lyssna till
hafvets brus och vindens hyl — lyssna, lyssna och tänka,
tänka. Jag hade icke haft tid att tänka förut. Och vid
det jag låg där och tänkte, hörde jag det ute i stormen med
lugn men kraftig stämma ropa:

»’ Johanna!’

»’Johanna!’ ropade det, och jag kände ett stort begär
att gå ut och följa stämman som kallade. Dock kunde
jag behärska mig, och på morgonen trodde jag, att jag
varit offer för en villa.

»Jag trodde icke det sedermera.]

»Hvarje gång det blef stark storm väcktes jag, och
hvarje gång hörde jag rösten — min förre makes röst —
kalla och kände denna dragning ut, som jag icke kunde
förklara, och hvilken det för hvarje gång blef allt svårare
att motstå.

»Den tid kom, då det icke blef möjligt mera. Jag
gick ut i natten och följde rösten. Den ledde mig hit,
och då jag hört den en stund ropa därute, där skummet
tycktes slicka molnen, försvann den i stormens dån.

»Jag fick ett kors att bära, för tungt för en kvinna,
ty det blef klart för mig att jag lefde i en förfärlig skuld.
Det hade icke varit en Gud behaglig bön jag bedt. Jag
hade anropat om död för den som jag gifvit mitt löfte.
Jag hade trott mig kunna döma om eviga lagars gång.
Mig till straff hade jag blifvit bönhörd, och mig till straff
hade det gifvits mig några kärlekens år.

»Om ej lång tid kunde ingen mera känna igen den
förr så friska, muntra Johanna. Det var hennes vålnad som
vandrade kring. Man började gifva mig spefulla namn, ty

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:22:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1901/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free