Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antingen — eller. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha bildat en klubb och så — så har jag gjort en del
skulder, inte stora, men ändå. .. Jag tänkte mig aldrig
annat än, att du skulle vänta.»
Hon blef flammande röd.
»Jag har väntat nog.»
»Edith, älskade, jag kan inte lefva utan dig.» Han
ville omfamna henne, men hon drog sig undan, icke häftigt,
icke vredgadt längre, utan stilla, som när man lösgör sig
från en vacker dröm. »Edith, käraste, haf tålamod med
mig, lämna mig inte. Hvad skall det då bli af mig?»
Hon svarade icke, tänkte tillbaka på de första ljusa
åren, försökte än en gång se den Tord, full af manlig
styrka, käckhet och ömhet hon älskat med sin naturs
varma intensitet, men de ljusa tankarna gledo ifrån henne,
och hon kom in i mörkret igen, ohjälpligt, tröstlöst tungt.
»Hvad skall det bli af mig,» hörde hon ännu en gång
hans djupa, klangfulla stämma. Och hon undrade plötsligt
om sorgen skulle ge hans själ bärkraft igen.
»Tillsammans på detta sätt bli vi båda vrak,» sade
hon fast. »Tack för hvad, som varit, Tord, och låt oss
se till att rädda oss från en begrafning under ruiner.»
»Du älskar mig inte längre,» utbrast han.
Hon hade tagit af sig ringen, nu höll hon den ut i
luften och såg vemodigt på den.
»Tror du kärlek kan dö.»
»Men då — då, Edith!»
»Den kan inte dö, men den kan bli landsflyktig. Det
har min blifvit. I frivillig landsflykt går den.» — Hon
räckte honom ringen stilla, nästan smekande, »och aldrig
får den hem och härd mera.»
»Men om jag kan göra en utväg, Edith?»
Hon skakade på hufvudet.
»Nej, nej, aldrig mera in i detsamma igen. Du glider
in i dina vanor, och jag, du, jag har ändå vingar, det är min
stolthet, hade de så visst kunnat bära oss båda, älskade!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
