Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor, med 4 porträtt - Anton Niklas Sundberg, af Harald Wiegelgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skarpsinne och oväld, hans uthållighet och välvilja, för
hvilka egenskaper under utöfningen af talmanskallet
ålders-presidenten hembar honom kammarens erkänsla.
Vid vårt första kyrkomöte 1868 var Sundberg en af
de mest bemärkta deltagarna, och det var ingen hemlighet
att den gamle ärkebiskopen lät förstå, att denne biskop
borde varda hans efterträdare. Så skedde ock. Med stor
enhällighet bland de väljande kallades Sundberg till första
förslagsrummet och utnämndes af konungen till ärkebiskop
den 11 november 1870.
Afflyttningen från Karlstad gjorde Sundberg icke längre
valbar för den förra valkretsen och han ville ej uppställas
i den nya. Men det tillkännagifna afskedet från riksdagen
vidhöll han icke, sedan han några år som eforus, som
prokansler, som stiftschef samlat erfarenheter om värdet af
en plats i riksdagen. 1876 valdes han af två landsting
till medlem af Första kammaren; han mottog fosterbygdens
val, och bibehöll platsen under sjutton riksdagar, vid tre
af dem, 1878—80, kammarens talman, äfven vid de öfriga
medlem af talmanskonferensen.
Med nit och kraft tog han del i debatten,
humant-konservativ, kyrkans stridsman, skollatinets försvarare, icke
obeveklig i grundskatte- och försvarsfrågans sammanbindning,
välvillig mot den reala skolbildningen, allenast den ej går
i vägen för latinskolan.
Prästmöten höll Sundberg i båda de stift, hvilkas
styresman han var, först 1869 i Karlstad, sist 1891 i
Uppsala, alltid redo till kamp mot tidsandan och
söndringen. Så talade han i Uppsala 1873 om »två var
tids farligheter, moral utan religion och religion utan
motsvarande moral», en skärskådan af humanismens,
privatkristendomens och kyrkans divergenser. Men han slutar
försonligt: »Jag har behof af att älska, icke att klandra,
och jag underkänner ingens personliga värde.» — »Bibel-
16. — Svea 1901.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
