Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄLLORNA.
HET tyckes mig, att jag aldrig sett våren så nära in i
^ ögat och själen som den gången. Jag var också gosse
då, och det var min första färd norrut.
De sista veckorna i skolan hade uppvaknandets årstid
liksom i fjärran dragit förbi mig, buren i ljusnande nätter
af flyttfågelsvärmarna högt uppe i grånande blått.
Strömmens brus hade ljudit alltmera häftigt manande,
kastanjernas knoppar brunnit allt hvitare i ljuset, och regnets
stora ljumma stänk hade väckt oro, där de föllo.
Gick jag utom staden en stund, var rikedomen redan
alltför färdig omkring mig. Undret är skedt, tycktes den
säga, du har kommit för sent att bevittna det. Ett långt
år och den tunga vinterns snö äro nu emellan oss, innan
du söker fånga mitt väsen igen, och det skall ändock gå
dig likadant då.
I full junisommar satt jag så i kupén och fördes bort
mot skogslandet. Där älfven brusade bred och
hvitskum-mig, bar det in i det okända, och i vida blåa höjder, i
hög och frisk luft var det omkring mig, stort och
underligt drömmande. Med ens spratt jag till i öfverraskning,
och såg med vaknade blickar på det som låg tätt intill
mig. Jag hade hunnit fatt den flyende våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
