Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lätta som skyar sträckte sig snår af björk och asp
utefter dalgångarnas späda grönska, under barrskogarnas
ännu liksom frusna dunkel, framför älfvens tindrande blå.
De tycktes icke ha mer af kroppslighet än förmågan att
glimma och lysa i det låga solskenet, som höll dem
sväf-vande på sina strålar, och att sända ut i kvällens kyliga
luft sin starka och fina doft. Inunder dem mellan
fjolårets bruna löf skymtade jag de blommor som jag icke
hunnit plocka och äga. Det var som om en vålnad af en
nyss död och längtansfullt saknad stått upp igen midt i
de käras krets, där redan hans minne börjat förvandlas
och genomstrålas af det oåterkalleligas poesi, stått där
leende och ljus och sakta hviskat: Se, här är jag. Detta
var mitt väsen, som jag aldrig förmådde att ge er helt.
Se på mig, men rör mig icke!
Och i själfva sin verklighet ännu drömlikare än det
förflutna, ömsom vikande tillbaka mot tid som flöt förbi,
ömsom vingande framåt sin trängtande oro, fann jag och
förstod jag våren.
Solen gick ned, men mörkret kom icke med natten.
Jag fördes fram utmed stilla sjöar, där de branta
stränderna lyfte krans öfver krans af löfträdens kronor; samma
doft som nyss ifrån dem, men intet glitter längre. Blott
en blekt lysande färg i tusen nyanser och en eller två
stjärnor lågt nere som branno och darrade på darrande
kvistar. Intet ljud annat än tågets rullande dån och ekon
som förlorades bakom oss och då och då en trast som
skrämd höll upp midt i sångens drill.
Det var omöjligt att tro, att allt detta var verkligt*
i en stel profetisk hänryckning, lyssnande mot sitt inre,
stirrande mot himlens hvitblåa rymder låg jorden sträckt
och bunden. Det tycktes som om den aldrig någonsin
skulle kunna vakna ur sin förtrollning, och det var
hopplöst fast lockande att gissa till dess gåtor och hemligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
