Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varliga blick, tog tyst emot slagrutan, sänkte ögonen halft
mot ljuset och började sin vandring.
Han höll händerna intill knäna och gick mycket
långsamt, som om han letat något i det tunna gräset,
uppför sluttningen, vikande af efter markens nästan
omärkliga sänkningar. Det låga solskenet svepte om hans
egendomligt trefvande rörelser och nästan dolde dem för oss,
björkarnas blanka kvistar glänste som glas i snåren, och
de halft utvecklade löfven genomlystes af gull. En fläkt
af frisk kyla och doft drog genom kvällsluften, och man
tyckte sig se daggen redan falla, där blommorna lyste
mellan glittrande strån. Alla följde vi honom tyst på
afstånd, och gårdens unga hustru, tung af det barn hon
väntade och af den gångna vinterns instängdhet, hade
vågat sig fram äfven hon och log med ett vemodigt trött
och förhoppningsfullt leende mot årstiden och solen och
den motsedda källan. Där for ett snabbt, muntert och
metalliskt kvitter genom rymden — det var svalorna som
just nu kommit hit och tacksamt funno boplatsen på den
nya stugan och liksom vigde in den till lifvets lycka och
växling.
Slagrutan vred sig långsamt som af egen mystisk
kraft och pekade ned mot jorden — ett muntert utrop
af förundran steg från alla. Men Grels gick vidare,
lutande, trefvande som förut, förstorad af ljuset till en okänd,
hemlighetsfull och vänlig makt.
Plötsligt stannade han, då vidjan svängde i korta
pendelslag mellan hans händer som, ansträngda och med
svällda ådror, knappast tycktes förmå att hålla den längre.
Han borrade den in i jorden till ett märke — platsen
var funnen. Så reste han sig, synbart matt och torkade
sin panna. Ådrorna voro också där svällda, och hans hy
var röd under solbrännan.
»Här,» sade han till gårdsägaren, »behöfver du inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
