Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tycktes finna den lofvande och nickade åt sonen som,
motvilligt lydande maningen, gick fram till honom.
»Försök ännu en gång, du Olof,» sade han, »du
borde kunna ha åren inne nu, försök!» Och han räckte
honom slagrutan. Ynglingen tog emot den, fortfarande
ovilligt.
»Hvad skall det tjäna till,» frågade han, men då
faderns blick fortfor med sin maning, höll han vidjan ut
ifrån sig och började lätt lutad att gå.
Det var en mycket starkt byggd, reslig adertonåring,
rask och snabb med ett mörkt drag af energi öfver
ögonen, för öfrigt lik fadern utom att munnen var större,
rörligare och hade något otillfredsställdt, halft af
trumpen-het och halft af begär.
Han gick otåligt och fort nedför sluttningen och
tycktes missnöjd att känna allas blickar emot sig.
Fadern följde honom med ögonen.
»Du böjer dig inte nog, Olof,» sade han. »Det är
liksom sist. Så där går det aldrig. Du tänker på
någonting, och då blir det ingen kraft af.»
Olof stannade tvärt.
»Jag tänker på det, du vet,» svarade han. »Det jag
inte har någon lust till, det kan jag heller inte göra, det
kan jag inte härda ut i.»
Systern ropade med ifrigt klingande röst: »Hitåt
Olof,» sade hon, »hvarför går du inte hitåt, gosse? Man
kan finna det utan slagruta, det syns ju på blommorna.
Här måste ådern gå, ty här stå de friskast. Kan du då
inte se?»
Men han hörde icke alls på henne, utan räckte fram
grenen för att bli fri från görat.
»Allt sådant där är icke för mig,» sade han lågt,
»det vet du förut och så blir det jämnt.»
Grels såg på honom ogillande med sin klara och all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
