Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flytta till honom och bli i sons ställe. Henne råkade jag
på först af alla.
Det var efter solnedgången med kyla som närmade
sig till frost och alldeles klar, litet grönaktig himmel,
som den brukar vara, när daggen faller ymnigast. Jag
gick mellan tegarna i en kornåker och såg dropparna ligga
så tätt på de späda stråna, att allt blef grått och
silfver-lysande. Månen brann gul och stor öfver brynet af
asp-skogen, hvars ännu mjuka löf knappast börjat sin eviga
darrning. Forsens brus och trastarnas sång nådde hit som
öfverallt, men så inväfda i hvarann och i luftens kyla, så
underligt fjärran, som om de tillhört ett minne eller en
dröm mot framtiden och icke varit verkliga.
På motsatta sidan af fältet såg jag en flicka komma.
Jag vet icke hvarför det slog mig, att hon gick att
möta kärestan, men det låg ju förresten nära till hands.
Egendomligare var väl då en känsla af vemod som också
väcktes, en lätt rysande aning om alltings förgängelse,
som den kan ligga så nära just inför det friskaste och
mest vårligt lätta i lifvet. Kanske berodde det mest på
kölden och aftonstjärnans flämtande hvita bloss i blekbeten
och det ljud som fyllde rymden. Kanske var där också
litet af afund däri.
Hon kom närmare, och jag kände igen henne på
det runda och mjuka ansiktets körsbärsrodnad och det sätt
hvarpå hon bar några blommor i handen, varsamt som
om den på samma gång hållit en psalmbok, efter
söndagarnas från barndomen invanda sed. Hon hade blifvit
litet längre än sist, men annars knappast förändrats; det
var samma spänstiga men litet stela gestalt, van att dämpa
uttrycken af sin ungdomliga glädje att blott vara till.
Men ögonen lyste nötbruna och öppna mot månglansen,
munnen kunde icke ens i min närhet dölja sitt leende
af sprittande lycka. Visst var det kärestan hon gick emot!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
