Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkoherden hade också en gång varit i hufvudstaden
och då talt med fängelseprästen. Han hade ingenting godt
att förmäla. Fången var olik alla han haft att göra med,
oklanderlig i sitt uppförande, fattad och lugn, men
alldeles otillgänglig ändå. Religionen tog intet tag i honom,
han längtade icke alls mot friheten, men fruktade den
heller icke. Det var som om hans inre lif var stängdt i
ett hvalf, fastare än fängelsets, i hård och obeveklig
nödvändighet. Man fruktade bland styresmännen, att det
kunde vara en af dessa födda brottslingar som liksom af
ett obevekligt öde drifvas blott vidare och vidare på den
stråt de en gång beträdt, och man var bekymrad alt tänka
sig honom lössläppt.
Det var hvad jag fick veta, och jag tänkte icke, att
jag skulle se mera af någon af de tre.
Men en dag skulle det gräfvas en brunn igen, och
Grels kom dit för att utöfva sitt gamla yrke. Jag gick
för att se honom åter.
Han satt på marken, liksom första gången jag gjorde
hans bekantskap, för att hvila och samla sig efter färden,
och hans hand smekte och strök förströdt öfver gräset
liksom då. Han hade förändrats mycket, ehuru man icke
märkt det omkring honom. Han var nu en gammal man,
håret hade dragit sig tillbaka från pannan och var mycket
grått, ryggen var lätt böjd. Ögonen, barnsligt klara som
alltid, hade nu ett slags inre mörker bakom alla tankar.
Mystiken hade trängt sig fram i dem.
Dottern satt i hans närhet bland blommorna, hon
tycktes icke tänka på att plocka dem längre, men såg på
dem som kära och afhållna ting. Hon andades luften
med fulla drag, röd af ansträngningen efter rodden öfver
hela sin jämna hy, händerna i knäet som trötta tjänare,
hvilka fyllt sin plikt och nu icke hade något att ta sig
till vidare. Hennes blick var också litet trött. Mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
